Formulerat i en mening så är sokratiska dialoger en process som syftar till att få oss att tänka nytt för att närma oss vad som verkar (mer objektivt) rimligt (eller ’sant’). Sokratiska samtal handlar om att våga ifrågasätta sin egen ståndpunkt, att tillsammans med andra bygga argument på starkare fundament. Att nyttja varandras perspektiv och erfarenheter för att vinna nya insikter. Antagandet är att vi kan få reda på mer om oss själva och världen genom samtal med andra, utförda på sokratiskt vis.
Sokratiska samtal är samtal som utforskar teman som är centrala för vår existens. För hur vi kan uppfatta oss själva, andra och världen och som kan påverka hur vi är i världen och vad vi gör i livet.
Det handlar alltså om det som ibland kallas för de eviga frågorna som kan vara både stora (finns orättvisa rättvisor?) och små (har man en plikt att hålla sig rimligt fräsch?). De är filosofiska till sin karaktär då det inte med säkerhet någonsin går att besvara dem och de tillhör ofta någon av de kategorier som räkas till filosofins domäner som kunskapsteori (Ex. Vad innebär det att förstå?) , metafysik/ontologi (Ex. Vad finns?), moral och etik (Ex. Hur bör jag välja/göra?), estetik (Ex. Är det meningsfullt att vara oense om vad som är vackert?) , värdeteori (Ex. Vad är värdefullt och i kraft av vad?).
Trots att det inte finns definitiva svar så kan vi ändå fördjupa vår insikt genom att föra en dialog om dem. Vi letar inte bara möjliga svar utan odlar också samtidigt vår förmåga att vara i kritisk och kreativ dialog. En färdighet som är både praktiskt (om vi vill styra vårt liv i en riktning vi anser är bra/rätt/rimlig) och central för att kunna delta i ett demokratiskt samhälle, dvs att göra sin röst hörd, att lyssna på andra, att bygga resonemang och hypoteser i hop och att stå emot manipulation och falska auktoriteter.
Men det är inte bara de filosofiska temana som är kännetecknande för sokratiska samtal. Det handlar också om den process genom vilken de förs på. Processen är ledd av en utbildad samtalsguide. Samtalsguidens roll är att facilitera samtalet så att de dialogiska dygderna ödmjukhet, mod, lyssnande upprätthålls samtidigt som han/hon utmanar det som sägs i en process som både är dialektisk (väga skäl och motskäl) och pendlar mellan det konkreta (genom specifika exempel) och det abstrakta (är det giltigt på ett generellt plan).
Förutom tema och process är det specifik för samtalen att de präglas av attityderna (eller dygderna) mod, nyfikenhet, lyssnande, respekt och ödmjukhet.
